Läste nyss Emanuel Karlstens krönika i gårdagens DN. Han har som vanligt mycket kloka tankar. Kommer själv att tänka på en sak gällande fotograferingen som ständigt finns med oss i vardagen.
Ju mer jag fotograferar, desto mindre kommer jag ihåg. Då jag varit på ex en konsert och fotograferat oavbrutet så har mina minnen endast levt kvar genom fotografierna och inte genom den faktiska känslan man upplever i stunden, den som gör att minne förblir konstant i framtiden.
Under ett bröllop härom året gav prästen oss gäster ett tips. Fotografera inte för mycket. Upplev inte bröllopet genom en lins.
Det är något jag verkligen tagit till mig. Att tänka tillbaka på händelser genom sina minnen är en helt annan känsla än att titta på foton och försöka uppnå samma magpirr.
Håller verkligen med. Jag jobbar själv som organist och jag tycker det är så tråkigt att se hur så många sitter på dop och vigslar och pillar med kameran, kämpar med att hitta en bra vinkel, ofta genom att röra sig i rummet, i stället för att bara vara med, lika mycket mentalt som fysiskt. Många i kyrkan tycker att det är skönt med begravningar, för då är det inte lika upphaussat. Dessutom slipper vi alla kameror, och folk är närvarande, på riktigt.
SvaraRaderaJa, jag tycker det känns mer och mer viktigt att vara med i nuet. Det är trots allt det man kommer ihåg efteråt. Viktigt att inte bara förlitar sig på fotografier när det kommer till att minnas.
SvaraRadera